Förbannad? Jo. Bitter? Jajjamän. Dålig förlorare? Kanske det.
Men dessutom är jag – helt ärligt – oroad över bandyns framtid. Och rätt bestämd på att jag inte hör till bandyns framtida publik.
Först bitterheten. Det är självklart kvalificerat skitsnack att påstå att fyra bortdömda mål i en bandyfinal inte spelar någon roll. Edsbyn är säkert Sveriges bästa bandylag men det är samtidigt ett faktum att de aldrig tidigare besegrat Hammarby utomhus under seriespelet denna säsong. Och visst var Edsbyns spel bättre i finalen, men som alla vet är det inte alltid den som spelar bäst som vinner. Den som gör flest mål vinner och faktum är att Hammarby fick in bollen i mål lika många gånger som Edsbyn. Men domaren dömde bort fyra av målen och även om man bortser från ett eller två mål som kan ha varit korrekt bortdömda (visst kan exempelvis det andra ha varit offside) så återstår två mål som – i mycket avgörande lägen – kunde förändrat matchen. Så visst f-n är jag besviken och förbannad.
Att sedan Edsbyns ledare hånar hammarbyarna på finalbanketten gör inte bitterheten mindre. Men ”bandysverige” gullar på med sina hemvävda gossar från ”byn” som om bandyns framtid kunde garanteras av att fyra lag i Hälsingland håller intresset uppe i landet.

För även utan bitterheten finns det skäl för oro. Bandyn hade aldrig varit så uppmärksammad och haft så höga publiksiffror om inte Hammarby etablerat sig i toppen. Utan intresse i Sveriges största städer är det omöjligt för en sport att bli folkkär och uppmärksammad. Men det verkar som om ”bandysverige” är glada åt att ha ett Hammarby som tar sig till finalen. Och förlorar. Högre publiksiffror, större medialt intresse och dessutom en självgod känsla av att ”nu ska vi från landet ge de där jävlarna i storstaden” varje år efter finalen. Precis vad en del av bandyns nostalgikramare vill ha kvar.

Jag älskar bandy. Det är en fantastisk sport som kombinerar taktik och intelligens med fart och precision. Men ingen sport mår bra av alltför stor dominans från ett lag. Och de förutsättningar som innebandyhallen gett Edsbyn gör att alla andra lag ligger efter. Edsbyn hade 70 dagar mer på is än Hammarby (som kunde träna på fullstor plan i Stockholm först i oktober – drygt två månader efter Edsbyn). Det är klart att sådant spelar roll.
Och det är väl troligt att det krävs innebandyhallar i framtiden för att vara med och kämpa i toppen. Och med tanke på att Stockholms stad inte har tillräckligt med pengar för att stötta alla sina elitlag som andra kommuner (som bara har ett storlag) kan vi i framtiden glömma bort bandyn som en betydelsefull del av Stockholmsidrotten. Och därmed kan vi även glömma bandy i de största kommunerna. Visst är det kul att ÖSK gått upp i allsvenskan och visst kan Västerås, Örebro (och Uppsala – så länge finalen går där) hålla uppe ett visst intresse i landets större kommuner. Men inte heller dessa kommuner kommer kunna satsa så mycket pengar på bandyn som ”bandykommunerna” gör. Konkurrensen i större städer är helt enkelt för stor. Och hur många tror ni på sikt bryr sig om att Edsbyn och Sandviken gör upp om guldpokalen år efter år. Då är chansen för att bandyn ska fortsätta som en folksport ungefär lika stor som att bandyn någon gång ska bli en internationellt stor sport. Faktum är ju nämligen att endast fem av Sveriges tjugo största kommuner har ett bandylag i högsta divisionen. Och vad än nostalgikramarna tycker så bor de flesta svenskar i de största städerna.
Och det där oroar mig. För jag älskar ju bandyn som sport. Men även om jag älskar bandy så älskar jag Hammarby mer. Och jag vill aldrig mer uppleva den känsla som jag känt på hemväg från Studenternas fem gånger (eller rättare sex: för jag var otroligt bitter när Falun förlorade mot Västerås 1999). Jag har svårt att tro att jag någon gång mer står på Studenternas i mars. Och den känslan tror jag att jag delar med tusentals andra hammarbysupportrar.
Lösningen: ja, självklart inte att ”låta Hammarby vinna” finalen nästa år men kanske att låta de mest populära lagen få större del av intäkterna eller att införa ett särskilt riktat arenastöd till lag från större städer. Men det kan man nog glömma, för en del av bandyns charm är ju att ett fattigt – och rätt dåligt – lag (även efter den kommande serieomläggningen) från en glesbygdskommun får möta landets absoluta elit flera gånger om året. Men det är samtidigt den där charmen som gör att bandyn på sikt sannolikt inte kommer att vara särskilt stor.

PS Och apropå finalen 1999, då Västerås ständigt tacklade omkull Edsbyns spelare utanför straffområdet (ungefär som i söndags): kan någon som är mer bandykunnig än jag förklara vad poängen med frislag i bandy är? Ett frislag är ju normalt nästan totalt ofarligt: att få bollen stillastående i bandy är ju ett anfallsvapen av ungefär samma klass som en inspark från målvakten i fotboll. Om frislag ska vara meningsfulla borde man ju åtminstone ha ordentliga avstånd som i fotboll där ju frisparkar utanför straffområdet är en rejäl målchans.